REMISSYTTRANDE
2008-06-16
Dnr 2008/0669
Aktbilaga 3
Socialdepartementet
103 33 Stockholm
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
(DS 2008:23, Ert Dnr S2008/3147/ST)
Enligt lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen har Handikappombudsmannen, HO, till uppgift att bevaka frågor som rör rättigheter och intressen för personer med funktionshinder. Målet för verksamheten ska vara full delaktighet i samhällslivet och jämlik¬het i levnadsvillkor.
HO ska även se till att fyra diskrimineringslagar följs; lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder, lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan, lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering och lagen (2006:67) om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever.
HO:s synpunkter på betänkandet avser frågor som myndigheten har att bevaka enligt lag och förordning.
Sammanfattning
Konventionen kommer att utgöra ett viktigt verktyg i det handikappolitiska arbetet och alla artiklar har här stor betydelse. HO har dock i detta remissvar valt att fokusera på några av de artiklar som berör vår verksamhet mer än andra.
HO anser att det är tveksamt om konventionen kan ratificeras innan en utredning tillsatts om hur ett diskrimineringsförbud som innefattar missgynnande på grund av bristande tillgänglighet ska utformas. Det är en brist att promemorian inte behandlar den koppling som görs i konventionen mellan kravet på tillgänglighet och rätten till jämlikhet och ickediskriminering.
Bristande tillgänglighet riskerar att utestänga många människor med funktionshinder från grundläggande rättigheter som utbildning, arbete och att engagera sig politiskt. HO anser att de mål som satts upp i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken om en tillgänglig kollektivtrafik och åtgärdande av enkelt avhjälpta hinder år 2010 inte får flyttas fram.
HO anser också att arbetet för ökad tillgänglighet även inom andra samhällsområden måste skyndas på för att kraven i konventionen ska kunna anses uppnådda. HO anser att den utredning om översyn av områden där det saknas regler om tillgänglighet för personer med funktionshinder som aviserades i handlingsplanen bör tillsättas.
HO föreslår att den nya Diskrimineringsombudsmannen ges uppdraget att främja och övervaka efterlevnaden av konventionen i enlighet med de uppgifter som en nationell institution för mänskliga rättigheter ska ha enligt de så kallade Parisprinciperna. HO föreslår samtidigt att Handisam får i uppdrag att verka för genomförandet av konventionen.
HO avstyrker förslaget om en utredning som enbart ser till övervakningen av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. HO anser att denna fråga bör inkluderas i en större översyn av hur övervakningen av hur Sverige uppfyller sina åtaganden ifråga om mänskliga rättigheter ska utformas. En sådan översyn bör enligt HO:s mening göras av en parlamentarisk utredning.
Allmänt
HO deltog aktivt i förhandlingarna i FN om den nya konventionen tillsammans med institutioner för mänskliga rättigheter från andra länder. HO vill erinra om att konventionen i sig inte innehåller några nya rättigheter utan syftar till att människor med funktionshinder ska kunna ta del av de mänskliga rättigheterna som slås fast i tidigare konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Konventionen utgör, så som beskrivs i promemorian, en fortsättning på arbetet att få till stånd internationella regler om rätt till deltagande och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.
Konventionen kommer att utgöra ett viktigt verktyg i det handikappolitiska arbetet och alla artiklar har stor betydelse i arbetet för att nå de nationella målen för handikapppolitiken:
- en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
- att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet,
- jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionshinder.
HO har dock i detta remissvar valt att fokusera på några av de artiklar som berör vår verksamhet mer än andra.
Artikel 5, Jämlikhet och icke-diskriminering
I punkt 3 i artikel 5 står det att för att främja jämlikhet och avskaffa diskriminering ska konventionsstaterna vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att skälig anpassning tillhandahålls.
HO saknar i promemorians beskrivning av de svenska förhållandena något om denna tydliga koppling mellan kravet på konventionsstaterna att verka för ökad tillgänglighet och den enskildes rätt till jämlikhet och icke-diskriminering.
HO anser att det är en brist att tillgänglighet inte fördes in i den nya diskrimineringslagstiftningen och menar att det är tveksamt om konventionen kan ratificeras så länge inte en utredning tillsatts om hur ett diskrimineringsförbud som innefattar missgynnande på grund av bristande tillgänglighet ska utformas. HO förutsätter att utredningen tillsätts snarast.
För att människor med funktionshinder inte ska bli missgynnade i förhållande till andra krävs att hinder och brister i miljön, verksamheter och information så långt det är möjligt undanröjs. Genom ett utvidgat diskrimineringsskydd får människor med funktionshinder möjlighet till upprättelse om de utestängs på grund av bristande tillgänglighet.
Ett lagligt skydd mot diskriminering på grund av bristande tillgänglighet kan också verka förebyggande genom att öka trycket på att göra samhället tillgängligt för alla. Skyddet genom diskriminerings-lagstiftningen ska dock ses som ett komplement till och inte en ersättning för andra regler och insatser som främjar tillgänglighet för personer med funktionshinder.
Artikel 9, Tillgänglighet
Tillgänglighet en grundläggande princip i konventionen
HO anser att tillgänglighet på samma sätt som rätten till icke-diskriminering måste ses som en grundläggande princip som ska genomsyra hela konventionen. Om yttre miljö, lokaler, verksamhet och information inte är tillgänglig för personer med funktions¬hinder så riskerar det att utestänga många från grundläggande rättigheter som utbild¬ning, arbete, att kunna delta i det politiska livet, rösta, ta del av kultur m m.
Tillgänglighet bör beaktas i all lagstiftning
HO instämmer med konstaterandet i promemorian att bristande tillgänglighet som utestänger personer med funktionsnedsättning inte bara strider mot artikel 9 utan också med krav och åtaganden i andra artiklar. Det är viktigt att de mål som satts upp i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken om en tillgänglig kollektivtrafik och att enkelt avhjälpta hinder ska vara åtgärdade till år 2010 inte flyttas fram.
Arbetet för att öka tillgängligheten inom andra områden måste också skyndas på för att såväl målen i handlingsplanen som kraven i konventionen ska kunna anses uppnådda. HO får in många anmälningar enligt lagen om Handikappombudsmannen om bristande tillgänglighet, t.ex. otillgängliga lokaler och bristande stöd i skolan.
I den nationella handlingsplanen för handikappolitiken, Från Patient till medborgare, som antogs av riksdagen år 2000 står att regeringen avsåg att tillsätta en utredning för att se över områden där det saknas regler om tillgänglighet för personer med funktionshinder. HO anser att en sådan översyn bör göras och att det är beklagligt att en utredning ännu inte tillsatts.
Ökad tillgänglighet kan minska samhällets kostnader för stöd och service
HO vill lyfta fram det faktum att ökad tillgänglighet i samhället kan leda till vinster inom många områden. Till exempel minskar behovet av både generella och riktade insatser för bl.a. socialförsäkringen och socialtjänsten. Många gånger är också det som är tillgängligt för personer med funktionshinder även till fördel för alla. Ramper, avfasade trottoarkanter och tillgängliga bussar är bra för dem som har barnvagn eller drar en resväska och en dörröppnare underlättar för alla.
Se även kommentar ovan till artikel 5.
Artikel 33, Nationellt genomförande och övervakning
HO framförde redan i remissvaret över Diskrimineringskommitténs förslag En sammanhållen diskrimineringslagstiftning vikten av en oberoende granskare av konventionerna om mänskliga rättigheter. Allt fler länder har självständiga organ som granskar efterlevnaden av mänskliga rättigheter på nationell nivå. I samma remissvar var HO kritisk till att den nya ombudsmannen skulle tillföras främjande uppgifter i form av aktiva åtgärder. HO framhöll samtidigt vikten av att den nya myndigheten tillfördes resurser för att genom information och kommunikation göra diskrimineringslagarna kända.
Innebörden i artikel 33
HO tolkar punkt 1 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning så att där anges vilka krav som ska ställas på hur regeringen organiserar sitt arbete i frågor som gäller genomförandet av konventionen medan punkt 2 behandlar ansvaret för främjande, skyddande och övervakning av konventionen. I punkt 2 görs en hänvisning till de så kallade Paris-principerna enligt vilka en oberoende nationell institution ska ha ansvar för att främja och skydda mänskliga rättigheter.
HO anser att Handisams uppdrag i huvudsak kan ses som en del av verkställandet av regeringens ansvar för genomförandet i punkt 1, som ska utformas i enlighet med varje lands förvaltningssystem. Sverige har ett förhållandevis litet regeringskansli jämfört med många andra länder och ansvaret för verkställandet av regeringens politik är istället utlagt på statliga myndigheter under regeringen.
HO anser att främjandeuppdraget i punkt 2 kan delas in i två delar där den ena avser allmän information och kommunikation om konventionen medan den andra delen avser ett mer aktivt arbete för att de olika åtagandena i konventionen ska genomföras i likhet med de uppdrag HO idag har ifråga om aktiva åtgärder inom utbildningsområdet.
Förslag till fördelning av uppgifterna i punkt 2
Nya diskrimineringsombudsmannen
HO föreslår att den nya Diskrimineringsombudsmannen ges hela det uppdrag som ingår i punkt 2, att såväl främja som övervaka efterlevnaden av konventionen i enlighet med de uppgifter som en nationell institution för mänskliga rättigheter bör ha enligt Parisprinciperna. Så har t.ex. Barnombudsmannen också båda dessa uppdrag rörande barnkonventionen.
När FN:s generalförsamling 1993 hade antagit standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet gav regeringen HO ett motsvarande uppdrag att ta fram metoder för systematisk och kontinuerlig uppföljning och utvärdering av efterlevnaden av standardreglerna. HO skulle också, enligt samma uppdrag, prioritera arbetet med att sprida kunskap om innebörden i Standardreglerna till olika samhällsorgan som t.ex. kommuner, landsting, statliga myndigheter och företag.
HO föreslår att den nya Diskrimineringsombudsmannen får ett motsvarande regeringsuppdrag när det gäller den nya konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Handisam
HO föreslår att Handisam, i enlighet med tolkningen av punkt 1 ovan, får i uppdrag att ansvara för genomförandet av konventionen tillsammans med de aktörer inom regeringskansliet som redogörs för i promemorian. Denna uppgift kan annars vara svår att avgränsa från Handisams roll att på regeringens uppdrag svara för genomförandet av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken.
HO inser att gränsdragningsproblem även kan uppstå mellan uppdraget att verka för genomförandet och den del av främjandeuppdraget som avser ett aktivt verka för att de olika åtagandena i konventionen genomförs. Detta anser HO dock kan lösas genom ett nära samarbete mellan Handisam och den nya Diskrimineringsombudsmannen på samma sätt som idag sker ifråga om aktiva åtgärder enligt nuvarande diskrimineringslagstiftning.
Förslaget om en utredning
HO avstyrker förslaget om en utredning som enbart ser till hur uppdraget att främja, skydda och övervaka konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska utformas. HO anser att denna fråga måste behandlas som en del i en större översyn av hur övervakningen av hur Sverige uppfyller alla sina åtaganden på området mänskliga rättigheter ska se ut. Som tidigare nämnts saknar Sverige idag ett oberoende organ för övervakningen av mänskliga rättigheter som självständigt kan rapportera till FN.
HO avstyrker också förslaget att detta utredningsuppdrag ges till Delegationen för mänskliga rättigheter. HO anser att en sådan översyn är av så stor betydelse att den bör göras av en parlamentarisk utredning.
I detta ärende har vik. Handikappombudsmannen Torbjörn Andersson beslutat. Utredare/utbildare Kerstin Jansson har varit föredragande. I ärendets slutliga handläggning har även verksamhetschef Jenny Olausson deltagit.
HANDIKAPPOMBUDSMANNEN
Torbjörn Andersson
Vik. Handikappombudsman
Kerstin Jansson
Utredare/utbildare
